|
Poängen att järnberika ett bränsle är att motorns inre delar blir belagda med ett järnoxidskikt. Det röda skiktet verkar som en katalysator vilket
underlättar/förbättrar förbränningsförloppet så att motorns effektivitet ökar, d v s bränsleförbrukningen sjunker. Principiellt lånar trioxiden ut
sin syreatom (vilket den har gott om) under själva förbränningen men tar senare tillbaks den igen, detta tillsammans med verkningarna av den utvidgade ytan
som trioxidskiktet ger upphov till. Hypotesen är omtvistad och generellt ej accepterad - medan ett flertal som provat metoden menar att bränsleförbrukningen
minskar. Mitt syfte är inte att ta ställning för eller emot utan visa hur man kan gå tillväga för att kunna experimentera själv. MCO20 skapar även den
ett oxidskikt men innehåller svavel (sulfat) som kan orsaka beläggningar. Både i¤b och ωFe är blandbara i de flesta petroleumprodukter eller alkoholer och
bidrar inte med några skadliga restprodukten. Provkörningar med i¤b har hittills genomförts med både bensin och E85 i en ordinär personbil utan att några direkta positiva effekter har kunnats konstaterats. Någon test med i¤b i diesel har inte genomförts ännu. Jag har under lång tid försökt få fram ett bränslelösligt järnsalt som även kan fungera med mina tillsatser. Innan ”i¤b” dök upp hade jag redan utvecklat MCO20 och omega-Fe. MCO20 skapar ett järntrioxidskikt, det har jag kunnat konstatera. Omega-Fe är jag osäker på men antagligen resulterar även det i ett skikt, men den största verkan av omega-Fe är smörjningen av cylinderväggarna. MCO20 är avsett för E85 plus extern glykoltillsats, medan omega-Fe bara fungerar för bensin. I¤b däremot fungerar för både E85, annan alkohol, bensin eller diesel - det är i alla fall möjligt att järnberika vilken av dessa som helst. Innan jag fann i¤b studerade jag andra järnsalter såsom Ferrocen (trolig beståndsdel i MPG-caps), McMT och järnpentakarbonyl. De är vanligtvis svåra att tillverka själv. Tyska BASF har dock länge producerat järnpentakarbonyl för användning i induktiva komponenter. Gemensamt för dessa är att de är oktanhöjande. Läs gärna mer på sidan ferrocen om just ferrocen. Pikrater omnämns ofta som ”increase fuel milage” vilket man borde undersöka närmare i framtiden. 
”i¤b” är en förkortning för ”iron” och ”benzoate” och ¤ (soltecknet) där i mellan illustrerar bensenringen (även något okänt) som är typisk för bensoater eller olika cykliska kolväten. Vi pratar alltså om järnbensoat - en annan variant av konserveringsmedlet natriumbensoat (E211). Ett något lurigt ämne som har beskyllts för att orsaka diverse krämpor. Natriumbensoat finns i exempelvis läsk - alltså: cykliska kolväten... Metalliska bensoatsalter är däremot enkla att tillverka själv vilket man bör beakta när man driver en ”gör det själv sajt” av det här slaget. Allt man behöver är vatten, natriumbensoat och ett metallsulfat. Exakt vad det är för järnbensoat som jag fått fram är höljt i dunkel. Det finns några varianter och den vanligaste är järn-3-bensoat. När man jämför så kallade MPG-caps eller bränslepiller med i¤b så är skillnaden att jag valt den flytande varianten. Fördelen är att järnet snabbare fördelas i bränslet om det är löst i exempelvis en alkohol innan det doseras i tanken. Dessutom är det svårare att tillverka piller med endast den lösliga komponenten tillgodo. Det går men kräver att man kan destillera en saltbärare så som exempelvis etanol - samla upp - destillera osv. Här handlar det bara om att dosera en teskedar i¤b i en deciliter tillsats och sedan filtrera detta i ett kaffefilter - klart. I¤b bör inlemmas i dEC+ för bensin. AT2 eller möjligen hoGA för E85 och för diesel: isopropanol. Även tillsatserna A40 och ISO kan hålla i¤b. För bensindrift verkar det mest optimala vara att införliva omega-Fe med A40 och i¤b med dEC+. Båda (omega-Fe och i¤b) fungerar tillsammans, men även ferrocen kan samexistera. Utförande 
Torkad järnbensoat efter filtrering/tvättning. Då filterpapper suger upp järnbensoat under torkningen så bör man spara
det.Bäraren är alltså en bränsletillsats vilken ska prepareras med detta järnsalt. Färgtonen är avslöjande och i likhet med omega-Fe mörknar bäraren betydligt. Använd aldrig i¤b i bensin- eller etanolfordon tillsammans med IPA. IPA (isopropanol) bör endast användas när man önskar järnberika diesel. Min erfarenhet med IPA i bensin eller E85 är att det neutraliserar effekterna av andra tillsatser. IPA är ingen dålig tillsats eftersom det löser oönskade ämnen och vatten mycket bra, men bör som sagt undvikas i möjligaste mån här. För dieselbränslen däremot är IPA frälsaren nummer ett. Vanligtvis innehåller dagens rödsprit redan en viss mängd IPA - så när man bereder dEC+ följer det med IPA vare sig man vill det eller inte. För att undvika IPA i rödspriten kan det löna sig att leta reda på de fabrikat som inte innehåller IPA, det kan bli ett litet detektivarbete i sig, att finna dem. Goda lösningsmedel för i¤b är: metanol, etanol, aceton och IPA. Bensin, toluen och andra cykliska lösningsmedel är bra bärare. Olika naftaprodukter inkl. diesel är svårlösliga bärare, liksom glykol och vatten. Då bensoater ofta har låga smältpunkter så kan varma vätskor (inkl. vatten) orsaka att bensoatet löser sig. Halten av järn i bränslet beror på typ av tillsats och hur mycket man doserar. Förundersökning Natriumbensoat måste anskaffas och det finner man snabbast i kryddhyllan, större mängder kan beställas via eBay. Järnsulfat säljer färgaffärerna. Det används för att måla trähus utvändigt med - trämaterialet närmast ytan dör då och blir grått, vilket skyddar mot röta. Alltså järnsulfat med sju vattenmolekyler: FeSO4* 7H20 (järnvitriol). Vanligt kranvatten kan användas. Salterna som redan finns i vattnet samt det bildade natriumsulfatet är svårlösligt i exempelvis etanol. Använder man metanol som bärare så kan man räkna med att även annat kolojox förutom järnbensoat följer med till bränsletanken. Nyttjar man däremot bensin, toluen, bensen, xylen etc. som bärare, ja då kan man vara säker på att det bara är de långa opolära molekylgrupperna som låter sig lösas. Framställning av i¤b Både bensoatet och järnsulfatet måste upplösas i vatten var för sig och tydligen har de två ungefär samma löslighet. Den nödvändiga mängden vattnet för att lösa komponenterna är c:a 3,5 gånger mängden pulver. Exempel: 10 gram bensoatpulver kräver då 35 ml vatten (samma sak med järnsulfatet). Här väljer vi att öka på mängden till 7 gånger pulvermängden, vilket behövs eftersom det hela liksom jäser till sig under bildningen av järnbensoat (i¤b). En gammal kaffekaraff av värmetåligt glas är en bra reaktionsbehållare eftersom det efter några omgångar bildas hårda järnbeläggningar på behållarens innerväggar. Detta bör det ordinarie husgerådet och kanske ditt labbglas slippa. I karaffen bör man tillreda järnsulfat och vatten. Natriumbensoatet ska beredas i en annan behållare, dessutom ska här natriumhydroxiden tillsättas, alltså tillsammans med natriumbensoatet. Se alltså till att röra om ordentligt tills allt pulver är löst i vattnet! Det i vatten lösta natriumbensoatet (plus hydroxiden) ska sedan långsamt röras ned i det i vatten lösta järnsulfatet i karaffen. Därefter ska detta värmas till kokning. När det har kokat en stund kan man låta det stå och svalna i minst två timmar, gärna längre tid. När det är kallt är det dags att tvätta bort alla vattenlösliga salter från reaktionsmassan och då kan man använda ett kaffefilter. Tillsätt kallt vatten i massan, rör om och sedan ner med det i filtret. Fortsätt att hälla på rent kallt vatten på massan i filtret så att inga vattenlösliga salter kan existera där längre. Det sista momentet är att försiktigt torka massan i en ugn tills det helt enkelt är torrt. Runt 100-110 grader är lagom. Här kan man konstatera att en kraftig volymminskning sker! Vikten av det torra pulvret ligger ganska nära 30 % av den totala ursprungsvikten vilket innebär att 70 % salt försvann i tvättvattnet. Järnbensoat har låg smältpunkt men man vinner ingenting i vikt på att låta det lufttorka istället, men det går lika bra att t.ex. använda en datorfläkt då. Den typen av indunstning tar väl lite längre tid dock. Det överblivna filterpapperet kan klippas till små bitar vilka man sedan lägger i bäraren (bränsletillsatsen) för att sedan invänta färgförändringen. Citronsyra verkar rengörande på de kärl och formar som inackorderat i¤b. Däremot tar oxalsyra bort i princip allt, fast det kan dröja ett tag. 
Att använda en brevvåg kan verka överdrivet men underlättar förstås beredningen. Luten bör lösas i avsedd mängd vatten
innan bensoatet tillsätts (29g bensoat/sulfat här).
Reaktionen sker omedelbart vid blandningsmomentet - man bör dock röra om. Åtgånget vatten här: 2 x 200 ml.
Dags att värma.
Avsvalnat (efter 12 timmar).
Luckra upp massan med lite vatten samt rör om - innan filtrering tar vid.
Tvättning i ett kaffefilter av mindre modell gick precis. En grönaktig nyans kan skönjas.
Den våta massan kan torkas i en vanlig hushållsugn (typ 100-110 grader).
16,4 gram av totalt 58 gram salt blev resultatet. Plussar man på det som är intorkat i filterpapperet så har vi 17,6 gram.
Detta är 60 % av vikten järnsulfat.
En basisk lösning är nödvändigt för att omsättningsreaktionen ska gå åt rätt håll, men istället för lut kan man även använda ammoniak och då kan 1/5 del av bensoatmängden utgöras av typ 25-procentig ammoniaklösning. I¤b komponenter
Förhållandet mellan komponenterna är approximativt men ett överskott av bensoat är att föredra än vice versa. Efter flera försök kan man konstatera att den nämnda dosen natriumhydroxid är ganska optimal. Om då bensoatvikten är 29 gram så ska vikten av natriumhydroxid ligga nära 2,9 gram och sålunda i enighet med demonstrationen ovan. Små avvikelser kan förekomma gällande hydroxiden men hellre mer än än för lite. Gällande natriumbensoat och järnsulfat: lös upp i kallt vatten var för sig. Natriumhydroxiden löses med bensoatet. Vattenfaktor = 7. 
Via datorfläktstorkning sparar man lite el. Allt som behövs är en större fläkt, skiva av plexiglas och sedan kan det stå
där och surra några dagar - på ett undanskymt ställe.
Från ett pulver till en vätska Just etanol är särdeles lämpligt för i¤b. Etanol löser det brännbara järnbensoatet bra samtidigt som det utestänger ointressanta salter. Metanol är för bra och löser med vilje alla möjliga både nyttiga och onyttiga saker. Aceton ligger väl lite åt etanolhållet också. Till skillnad från omega-Fe så slipper man skilja av den luriga järnhydroxiden när man gör en järntillsats med i¤b. Man bara tillsätter pulvret i lösningsmedlet, låter det stå ett tag och filtrerar sedan bort bottensatsen. Resultatet är en mörk men klar vätska som omgående kan tas i bruk.
| ||||||||||||
